Omfamningen

I en välfungerande omfamning försvinner mitt jag, och blir mer som ett flöde, utan en egentlig fast närvaro, som om ett rinnande vatten, där ingen del av vattnet, utan allt vatten är en närvaro, i dess oändliga uttrycksfullhet.

En uttrycksfullhet delad med mitt bultande hjärta, som upplever något liknande, där det så integrerat slår sin mjuka bestämda slag i full harmoni med alla andra organ i kroppen. Ett hjärta så välintegrerat att det kan ägna all sin närvaro åt fulländning. En fulländning vi ser i alla kroppens organ, något alldeles oerhört finns i våra kroppar att beskåda och lära av. Att vara djupt integrerad ger möjlighet att fullända den Gudslika unika spegling varje människa är.

Lyssnar till Bach, går alla de rikliga fraseringar och rytmförändringar som hela tiden faller som vindutsatt regn. Förstår att det tar åratal av träning att hinna med i alla dessa steg och ännu längre träning för att kunna göra det med någon annan. Men med åldern kommer tålamodet och till den, den ökande kärleken till tangon med upplevelser och känslor som från en annan värld.