Mobbing

I vilket sammanhang det än må vara är det märkligt att inte synas. Att röra sig tillsammans med andra människor och vara som i två parallella världar. Som om det bland människorna finns genomskinliga tjocka väggar där inga hej, vänligheter, ögonkast och dans växlas. Man kan ha setts femtio ggr. i huset där man bor, på arbetsplatsen eller tangon och ändå finns det en vägg av tystnad och bortvändhet.

La vikingas röst ekar ” men du behöver inte vara med om du tycker att det är så obehagligt ”. Vart skall jag flytta? Till vilken arbetsplats och pista? Skulle jag flytta varje gång en människa inte hälsar uppför sig vänligt, i ett gemensamt sammanhang, ja, då bodde jag på en fyr.

Vad är så obehagligt att jag inte ens kan säga hej och som mos på det, säga att jag kan väl flytta någon annanstans om det inte passar. För ett ögonblick tror jag på att ett samtal skulle kunna lösa saken, men nej, då kan jag istället mötas av ”jag behöver inte prata med dig” vilket är att stöta den sociala kniven allt djupare. Var det inte så man behandlade människorna i koncentrationslägren? Man fråntar människor ett hej, en vänlighet, ett samtal och det gemensamma.

Och återigen, i den mest intima och kommunikativa dansen Tango. Tala om kontraproduktivt, icke kommunikativt och skamligt. Och vad är skälen? Det måste väl ändå vara en dödlig smittsam sjukdom, eller någon som stoppar handen i ens byxor, spottar en i ansiktet eller något annat djupt skändligt eller i alla fall mycket obehagligt, eftersom att undvika någon i ett gemensamt sammanhang är bland det mesta vidriga man kan göra. Att utesluta andra ur gemenskaper kan inte ses på med blida ögon.

Alla skall få vara med, börjar redan tränas redan när vi är små, av det enkla skälet att det är viktigt att alla är med. Vi lever i ett samhälle, där alla förväntas hjälpa till och samarbeta med varandra. Inte vända ryggen till, låtsas som om någon inte finns, för att den inte är som du.

Att utsätta någon för detta är att kyla ner pistan med omgivning. Den som nobbar skapar en stämning av obehag, kyla och fientlighet, som om det pågår två eller flera olika arrangemang på en och samma gång. Och vilka är skälen till detta ”metoo?” min kropp är bara min. ” jag dansar bara med min fru och mina vänner”, och vad händer med dom som kommer dit och inte har fru och vänner med sig?

”Hen dansar inte tillräckligt bra” och hur skall hon lära sig dansa bättre då och hur skulle allt se ut om jag bara pratade med dom som pratade lika bra som jag, hade samma kläder, bil, ja vad du vill.

Skall samhället se ut så att vi ständigt skiktar det i förmåga, och hur ser du själv på det där din förmåga inte är så lysande. Man får väl förmoda att du inte är duktig på allt. Och vilken stämning skapar vi i samhället och hur mår det om vi skiktar det. Kanske gör du det även i familjen. Du pratar inte med dina barn förrän de talar lika bra som du. Du försöker inte eller vill inte tala med någon som inte lärt sig svenska språket lika bra som du, som är infödd.

Och vem är du, som kommer med din frilla, dansar bara med henne hela kvällen på en gemensam dans? Är det ingen som mår illa av detta, inser dess djup och implikationer, den avgrund som ligger begravd i det som till synes verkar harmlöst, men som fördjupat leder till omänsklighet och dödandet av andra människor. För vad?

Ett ärr i ansiktet, dom tittar konstigt, dom har en annan religion, är i en annan ålderskategori, dom luktar svett, dansar inte lika bra som jag. Ja, vilket är ditt skäl till att nobba andra människor i ett gemensamt sammanhang. Inte bland främlingar, utan bland människor du sett tiotals ggr. Som du känner igen, som älskar att dansa lika mycket som du, som vill finnas till i allas medvetande, som inte vill bli behandlad som någon som inte finns.

Jag är så förvånad över mobbarnas egoism. Dom ser bara till sig själva, och det uttrycker ju både Leif, Jenny, Leo och La vikinga, att det är dom själva som räknas, jag, jag, jag. Inte vi, vi, vi, eller du, du, du. Utan vad jag behöver och vill ha i en grupp människor som bjudits in till en gemensam dans. Dom frågar sig inte vad andra behöver i ett gemensamt sammanhang, utan flyter bara runt som om dom var ensamma. Som lejon på savannen, som umgås bara med sin grupp och kannibaliserar på alla andra.

Som om tangon är en herre på täppan lek. Ja, tänk om det är så. Tänk om till och med föra och följa innehåller en slags våldtäkt, att den ena av någon obegriplig anledning skall köra den andra som den själv vill. Att det inte spelar någon roll vad den förda känner, tänker och vill, utan bara skall köras med. Och i en förlängning så kan man använda det som påtryckningsmedel.

Om du inte gör som jag vill, så dansar jag inte med dig. Oftast då ur en mans mun, eftersom han tillhör de privilegierade i form av färre i förhållande till kvinnorna. Att använda sin överlägsenhet för att hunsa andra är ett beteende som ändå måste ses som fegt och otroligt obehagligt.

På senaste Practica S fick jag se detta i full blom. En manlig dansare som stirrar ut en kvinnlig dansare på en meters håll. Hon tittar åt ett annat håll så mycket hon kan, och när hon flyttar sig över dansgolvet till en annan plats, följer han efter, och fortsätter stirra aggressivt från en meters håll, tills jag ber honom sluta.

Cristina Ramirez skriver att hon tycker att allt flyter på fint. Att Stockholms tangoscen är välfungerande. Det märkliga är att hon aldrig är ute och dansar. Under åtta år har jag aldrig stött på henne, någonstans. Hur kan hon veta hur det är på pistorna i Stockholm om hon aldrig dansar på dom.

Och hur kan hon lära ut tango om hon inte dansar där hennes elever kommer att dansa. Om hon tror att allt är bra så kommer hon ge sina elever en dålig start, för de är inte förberedda på vad de kommer att utsättas för.

Det hjälper inte med dekorationer när någon stirrar aggressivt på dig, eller inte låtsas om dig, som om du inte finns.

Det borde ju vara obligatoriskt för alla kurslärare att ständigt vara närvarande på tango pistorna, dansa med alla, för att dels få veta vad som händer med stilarna men också¨för att förstå vad som inte fungerar och vad som behöver tas upp på kurserna för att klara av grupperingarna, att inte få dansa som nybörjare, var man skall gå beroende på hur man dansar. Ja, kanske kan ett och annat råd delas ut direkt, där detta tas emot i respekt för kursläraren.

En kurslärare borde utifrån sin kunskap om pistorna kunna råda sin elev, var den skall gå, med vilka den skall dansa och vilka tokigheter den kommer att få utstå. Detta gäller ju inte bara de som är mest utsatta, kvinnorna, utan det gäller i synnerhet männen som behöver ”tuktas” innan de får komma ut på pistorna. Ja, läras vett och kutym. Kurslärarna har ett enormt ansvar och ändå verkar de ta det med en klackspark och samlar in dansarnas betalning utan dåligt samvete.

Att lära ut Tango mot betalning och sedan inte bry sig om ifall eleverna har vad som krävs, eller att pistorna är elevvänliga, är ju rätt cyniskt. Eller som arrangör anordna milongor eller praktikor som inte är nybörjarvänliga är lika cyniskt, särskilt som om det står att alla är varmt välkomna till en mysig dans.

Vilken kurslärare var det som sa: ”Jag dansar inte med mina elever. De måste förtjäna en dans först.” Och så undrar man varför pistorna ser ut som dom gör.