Livet under

Har väl alltid haft uppfattningen om att mannens och kvinnan underliv är två helt olika saker men efter många års kamp, kommit närmare tanken om att de är avbilder av varandra om än större och mindre.

Ur ett helhetsperspektiv är de i sitt möte helt upplösta, som två i varandra passande pusselbitar. Och hur det än vrids och vänds så har de samma form då mannens underliv kan ses som en utåtvänd vagina, och kvinnans som en inåtvänd penis.

Tillsammans upplöses de och utsläcker varandra vilket i sin tur gör det möjligt att initiera skapelsen av en ny människa. Jag kan ju så mycket jag vill ge pusselbiten med den utåtgående piggen namnet penis och den inåtgående delen vagina men sanningen är ju att pusselbitarnas in och utgående former inte är ämnade att ligga ensamma på bordet, utan betydelsen ligger i sammanfogningen som bildar något större och som dessutom utsläcker det inåt- och utåtriktade till ett helt. Utan sammanfogningen är de värdelösa och har inget värde eller nytta för människan, för djur och natur.

Vi kan fastna i eller föreställa oss att vi är två olika varelser, en man och en kvinna, istället för att se oss som människor med ett finurligt och effektivt sätt att sätta fler människor till världen. En obegriplig smärta och synd uppstår i att se oss som två olika varelser, ja, i alla sammanhang se oss som hudfärg, eller ögonfärg, nationalitet och inte som först och främst människor, alltid människor med olikheter och inte olikheter med människor.

I brist på sammanslutning kan vi försöka utsläcka lusten, men meningen, om man nu är intresserad av meningen med livet, är att sammanföra dessa till synes olika organ och ge livet till en ny människa vilket i sin tur bildar grunden till gruppen, i vilken form den än uttrycks, som nation, familj, släkt, världsdel eller värld.

Fokus kan ju läggas på dessa enskilda organ och blåsas upp till ohållbara proportioner där till och med bitarna kan kämpa mot varandra, som om det finns ett egenvärde att ha en penis eller en vagina, som inte det enda tillståndet är det utsläckta. Och att vi dessutom, inte är våra kön, utan människor, som getts dessa till varandra synes olika avbilder för att kunna fortplanta oss på ett effektivt sätt.

Fascinerande är att betrakta könen och se hur Naturen tagit en bit kött och börjat forma dessa pusselbitar så att de kan passas ihop på ett sätt som gör ett effektivt tillblivande möjligt. Hur en penis försiktigt kan öppnas på längden och urinröret flyttas ut. Hur den sedan förminskas och går från att vara ett ollon till att bli en klitoris, fast den bara gjorts mindre. Hur pungen delas och bildar blygdläppar och det som en gång var början till äggstockar men som nedvandrade kallas pungkulor, nu flyttas upp och får tillbaka sitt ursprungliga namn.

Hur i allt detta förstorande, förminskande och förflyttade, är allt ett och detsamma. Samma delar fast givna olika namn. Synsättet att se denna formidabla helhet i två delar, helt oanvändbara till något annat än att möjligen kissa, vilket i sig inte behöver göras till två olika organ för att utföras.

Och så lusten, precis som törsten efter vatten, hungern efter mat, ensamheten efter tillhörighet ständigt gör sig påmind. Vi påminns ständigt om att äta, dricka och förena våra kön med varandra, Inte enbart för lust och smärta utan för livets fortskridande, människoartens fortsättning, att detta stora väsen som är alla människor tillsammans, överlever.

Vad har detta med Tango att göra? Ja vad har att skjuta pilbåge med hunger att göra. Eller samlandet av saker med överlevnad att göra. Allt hör ihop.

Begäret och lusten visar sig även i dansen, den finns där helt naturligt och kan frambringas eller dämpas med viljan eller uppstå av sig själv. Vad kan vara vackrare än att bli hungrig och äta. Vad kan vara vackrare i Tangon än lusten att röra sig tillsammans. Och vem tror något annat än att de känslor som visar sig i Tangon har med något annat att göra än att fortplanta sig, fast vi formaliserat och avbryter rörelsen någonstans på dess väg.

Vi kan bejaka denna lust, låta den vara närvarande utan att bekämpa varandra, tvinga varandra och förolämpa varandra.

Problemet med underliven och tangon är enligt min mening inte dess närvaro utan hur den berörs. Att äta som en gris vid bordet är verkligen inte mångas glädje. Detsamma gäller fortplantningen och tango. Att ta hand om, beröra och umgås med dessa känslor i omfamningen handlar om vett, inkännande och ömsesidighet. Alla har vi lusten och behovet men det betyder inte att släppa sig, kräkas, ta andras mat på bordet eller kasta den på andra. Det finns ett sätt att dricka, äta, dansa och älska på som behöver uppfyllas för att vi skall tycka att det är angenämt.

Kanske behöver synen på fortplantningen ändras en smula, till att vara något underbart och fantastiskt istället för något oberörbart och smutsigt. Något att bejaka, omfamna, göra angenämt och möjligt att utveckla och förfina. Av någon anledning verkar det som om att fortplanta sig med eller utan att möjlighet att få barn, är nedvärderat, något att peka finger åt, skvallra om, förvånas över, fördöma och störas av. Att jämföra behovet att äta med behovet att få barn kan vara en väg att gå.

De som väljer att äta tillsammans under angenäma former kan också älska med varandra under angenäma former utan att betittas, skamsättas eller ges nedsättande ord. Det finns något i fortplantningsprocessen som inte mår bra och är friskt. Å andra sidan kan vi äta som grisar, bara äta skräpmat, kanske framför datorn och behandla våra magar och kroppar nedsättande. Inte hylla det livliga, inte skapa goda förutsättningar för att må bra och leva hälsosamt och vänligt i samtiden.

Kanske är det inte bara fortplantningen som behandlas illasinnat, lika illasinnat behandlar vi världen och oss själva.

Livet under! Livets under. Livet över! Livet först! Att sträva efter att bli mer levande. Att kanske acceptera att jag redan är död i det levande och behöver beliva mig.