Att dansa tango med själen

Att dansa tango med själen

Dansar extra fint med en av dansarna. Vi dras till varandra på grund av hur märkligt självklart vi dansar. Blir lika förvånad varje gång det händer. Kan inte avgöra om vi tycker om varandra och därför dansar så bra eller om vi dansar bra och därför tycker om varandra. Eller är vi på något sätt förbundna, som om det i tangon finns släktdrag, sätt att dansa på som fungerar med andra av samma sort. Hon är en duktig dansare, dansat länge och dansar flera olika danser.

Milonga

Hon säger att hon inte vågar gå på Milonga för att det är elitistiskt och att dansarna är förnäma. Undrar om hon brottas med dåligt självförtroende eftersom hon dansar jättefint. Upplever själv att det är viktigt att vara, vad skall jag säga, uthållig. Att ha tålamod att vänta, utan att tappa humöret. Att ge sig själv och andra möjlighet att vänja sig vid varandra.

Låta de vana dansarna dansa med varandra för att till slut ge nykomlingarna chansen. Har man tappat humöret innan detta händer förstärker man tanken om att andra inte vill dansa med en, istället för att tänka att jag har inte lust att dansa med er för ni inte dansar med mig direkt.

Viktigt är också att komma ihåg att alla känner sig obekväma på milongor. Alla känner trycket att vara duktiga, att duga, att inte göra bort sig. Kanske kör man med säkra kort och dansar med någon man har med sig eller med de man vant sig att dansa med. Man vågar helt enkelt inte prova på ett osäkert kort. På det sättet är det vist att inte gå ensam på sina första milongor eftersom det kan vara bra att visa upp vad man kan för andra och dessutom skapa mer självförtroende genom att få dansa.

Kanske är det lätt att få intrycket att de som dansar på milongan känner varandra väl, välkomnar andra med egen trygghet och gott självförtroende. Men olyckligtvis är det nog snarare tvärtom, alla kämpar för att våga dansa framför andra. Jantelagen är nog lika tydlig på milongan som på andra platser.

Vänskap

Efter att ha dansat några år, har jag tillskansat mig erfarenheten av vilka jag kan dansa med och vilka som av någon anledning jag inte vet, väljer att inte dansa med mig eller ens titta åt mitt håll. Troligen är det viktigt att bygga upp ”vänskaper” med andra dansare över tid. På introduktioner, kurser, workshops, praktikor och milongor. Det tar helt enkelt tid, som på alla andra platser, i arbetsliv, på fester och tillställningar för att komma närmare andra. Detsamma gäller också förmågan att hålla sig själv under armarna, att i olika sammanhang ha tillräckligt med ”omtanke” för att sitta och vänta på sin tur, på det där första mötet.

När dansarna har dansat igenom sina vanliga dansare och börjar titta efter någon ny att dansa med, kan det vara ens tur och då gäller det att inte ha förlorat sig själv redan. Att ha med sig en strategi på sina första milongor och praktikor kan vara viktigt. Att ha stöd i sina tankegångar och inte hamna i svarta hål inom sig själv.

Tangon är också en känslig dans, i den mening att man släpper någon så otroligt nära sig själv och dessutom förväntas samarbeta i den närheten. Att omfamna andra och sig själv med mycket omtanke är en väl vald strategi. Att istället för att förskjuta sig själv eller andra, säga till sig själv att det här är svårt och känsligt. Att ta det lugnt, låta sig själv och andra vänja sig. Vara en omtänksam dansare även när vi inte omfamnar någon.

Självförtroende och att dansa tango med själen

På många sätt kan det vara bra att vara lite extra fet i självförtroendet för att också kunna bära situationer som är spända och snabbt kunna svälja ”misstag”. Härligt är att istället för att känna sig dålig, kunna skratta tillsammans och fortsätta dansa som inget har hänt. Att kunna bära varandra när det behövs är också en bra egenskap. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att de jag dansar med, har jag lärt känna under åren.

Vissa tog det flera år innan jag fick dansa med. Vissa har jag ännu inte fått dansa med efter åtta år. Intressant på många sätt. Omvänt finns det ”nybörjare” som jag valt att inte dansa med, och andra som jag skrämt bort från tangon, eller satt mig i respekt hos utan att ha velat det. Och åter andra som jag låtit vara som dom är, bara följt dom i deras egen nybörjartolkning av tangon. Dansare som efter något år kommit och tackat mig för att jag var snäll emot dom i början.

Ett möte med en annan människa

För mig, är tangon ett möte med en annan människa. En slags förhandling från det första ögonblicket. Tittar hon inte på mig så finns jag inte för henne. Något det kan ta tid att vänja sig vid. Likaså kan det vara besvärande med dansare som är för påflugna. Som struntar i mirada och cabeceo och trotsigt stirrar en i ögonen och säger att de visst kan dansa, 🙂 , som om det var det enda som behövs för att få dansa med vem man vill. Ja, på många sätt kan det också vara ett sätt att lära sig människoflorans alla uttryck och sätt att vara. Vem jag är tillsammans med andra.

Att dansa med korta långa, runda, saktmodiga, temperamentsfulla, rörliga, tröga, stela, glada, rädda, arga, avstängda, skickliga, överlägsna, närgångna, distanserade och roliga kräver alla sina tribut i mig själv. Vad jag blir i mötet med andra behöver jag omfamna och visa omtanke. Tango är inte bara en fötternas dans utan också en social skola. På det sättet kan det vara lättare att förstå jobbiga stämningar på dansgolvet, om man tillskansat sig konsten att ta steget men inte brytt sig om kärleken i omfamningen. Detta att kunna inte bara hålla om med armarna, utan också med själen.

Det ligger också i vår natur, att socialisera. En obetvinglig lust som förr eller senare tar sin tull, i form av att vi tar kontakt, eller blir uppgivna. Vi kommer inte undan att vi är sociala varelser.